Ibland är själv bäste dräng tyckte Jessica Leo och jag när vi pratade om brukslägret 2010 som så ut att "brinna inne". Det kändes som om många ville ha det, men ingen var villig att ta tag i det praktiska. Själv var jag villig men saknade erfarenhet och kunskap. Jag har dock en hel del erfarenhet av att ordna den här typen av övningar i andra sammanhang, och vet därifrån att den viktigaste egenskapen, när man saknar kunskap, är förmågan att vara en pain-in-the-ass. Och det kändes som mitt specialområde.
Jessica och jag bildade helt sonika en liten pakt. Vill man få något gjort gäller det att hålla utomstående borta J. Skall sanningen fram så fick vi faktiskt en hel del hjälp av folk utanför pakten.
Rätt så snart hade Jessica letat upp en scoutgård med tillgång till hela åtta tunnland mark. För oss icke lantisar lät detta som jättemycket, men börjar man räkna lite som kommer man snart fram till att det motsvarar 40 000 m2 eller 200x200 m eller ca 1-2 appellspår. Vi insåg snart att mer mark måste lokaliseras.
Sagt och gjort, vi började ringa runt. Snart inser man hur hopplöst jobbigt det kan vara att få tag på mark i södra Skåne. Speciellt första jakthelgen. Men efter ett otal samtal så hade vi i alla fall fått ihop ett antal områden på rimligt avstånd från stugan.
Mest besviken är jag dock på P7. Där har man tillgång till någon kvadratmil med mark på Revingehed plus hela Björka-fältet som normalt är oanvänt. Vill man ut och brumma runt med någon av de fyra stridsvagnarna (eller hur många det svenska försvaret nu har kvar) just precis denna helg borde det finnas plats till det. Men det verkade som om man sa nej av ren princip.
Vi är trots allt del av en frivillig försvarsorganisation och jag tycker faktiskt att försvaret borde hjälp till lite mer!
Helgen innan lägret blev min far akut sjuk. Det fick mig att inse att det i praktiken bara var jag som visste var markerna låg, vem som anmält sig etc. Alltså raskt en plan B och det skulle bli så att jag inte kunde vara med. Nu löste det sig den ”naturliga” vägen (han dog på söndagen). Detta medförde naturligtvis en hel del arbete förutom sorg och saknad. Även om en del kanske tycker man borde vara hemma och sörja, kan jag säga att det är oerhört skönt att släppa allt och få vara bland vänner och hålla på med sådant som man tycker om. Mira kan ju inte heller rå för det inträffade och skall ju inte ”bestraffas”. Lägervistelse kombinerat med sorg kan alltså rekommenderas.
Nåja, helgen kom och jag åkte till stugan med min ”nya” husvagn (1968 års modell, men ny för mig). Stugan visade sig ligga i nästan löjligt vacker natur och även vara mer ombonad och betydligt trevligare än vad jag väntat mig. Klart värd pengarna!
Framåt fredagskvällen så började folk trilla in och vi fick tugga i oss lite Chili Con Carne och skölja ner det med en eller annan klunk öl eller vin. Miso, den lilla guldklimpen, kom med bullar att ha med sig i skogen. Detta trots att hennes hundar blivit sjuka i kennelhosta. Det är engagemang det!
Det blev en ganska händelserik helg för min del. Det började med att jag körde fast med husvagnen (ingen vana vid sådana ännu). Sen gick jag upp till grannen för att berätta vem vi var och vad vi skulle hitta på. Det visade sig att hon hade en Boxer. Lite småilsk var han dock, eftersom han högg mig i handen.
På lördagen så bar det för vår del ut i sökskogen. Varken jag eller Mira har kört sök tidigare så vi började med relativt enkla övningar. De första tre ”släppen” gick bra. Hon hittade Figge och var glad och lycklig. Släpp fyra så hittade hon något helt annat (rådjursspår kanske?) och drog en rejäl repa. Kom tillbaks 30 sekunder senare rejält mycket lyckligare, som bara en Boxer kan. Släpp fem samma sak, men med den skillnaden att hon inte kom tillbaks. Efter ett antal minuter tyckte husse det var dags att gå och leta. Och han gick och gick och gick men ingen Mira. Jag är ganska fatalistisk till min läggning och var väl egentligen aldrig orolig. Men tänkte vid mer än ett tillfälle att ”jag klarar inte att slarva bort en hund, inte just den här veckan i alla fall”. Efter en dryg halvtimme gav jag upp och gav mig tillbaks. Då hade jag nästan gått vilse. Tur det finns kompass i telefonen.
Väl tillbaks hos övriga gruppen så såg jag att även Mira hittat tillbaks. Dock utan tjänstetecken. Gissningsvis har stackaren suttit fast någonstans och fått kämpa ordentligt för att komma loss. Så nu är det beslutat att hon inte är en sökhund utan skall få köra spår. Där kan man ju ha ett snöre i rumpan på henne!
Lördag kväll var det dags för en lite större middag: Silltallrik med tre sorters sill, kavring och västerbottenost till förrätt, vitvinsbräserat kycklingbröst med rosmarin och soltorkat tomat. Därtill bönor, potatisgratäng och rödvinssås. Till efterrätt hade Miso bakad en ”blueberry cheese cake” och en riktigt god fransk chokladkaka. Där sket sig min bantning ordentligt!
Mira, det lilla livet, var oerhört nöjd när kvällen kom och vi fick knyta oss i husvagnen.
Söndagen ägnades först åt att städa stugan och sedan åt spår och lite lydnad. Jag gladde mig speciellt att hon faktiskt börjat markera spårapporterna. Något som hon inte varit så intresserad av tidigare.
För min personliga del var det ett mycket trevligt läger och jag vill tacka alla som gjorde det till vad det var.